Att avbryta ett lopp utan en allvarlig orsak har aldrig varit ett alternativ. Det här funderade jag också väldigt mycket på under de sista 10 kilometrarna jag skidade i loppet, och har funderat på det väldigt mycket också efteråt. Hade jag verkligen en giltig orsak att avbryta, eller är jag en looser som inte orkade kämpa ända till slut? Här en relativt lång skildring i hur allt gick till.

Ända sedan väderprognoserna sträckte sej ända fram till Vasaloppssöndagen följde jag med dem, flera gånger per dag. Prognosen ändrade från allt mellan väldigt kallt väder till kraftigt snöfall. Ju närmare loppet vi kom, desto stabilare blev såklart prognoserna och det lutade åt att inte bli så hemskt kallt, och det skulle vara mulet. Det enda jag oroade mej för var att det hela tiden utlovades svagt snöfall, ibland dagen före, ibland på tävlingsdagen. På söndag morgon när vi vaknade kl 3 på natten, hade det ännu inte kommit någon snö, så det såg lovande ut. Men när vi närmade oss Sälen och startområdet började ett svagt snöfall.

Lite efter klockan sex förde jag skidorna in i min startfålla nio. Då hade snöfallet blivit aningen kraftigare, men jag levde ändå i hoppet om att det slutar. En och en halv timme senare, då jag gick tillbaka till starten, hade det ändå snöat såpass mycket, att det låg ett par tre cm tjockt snötäcke i spåret. Och det lovar ju aldrig något bra, nysnö är trög att skida på. När vi kom iväg kände man genast att man fick arbeta en hel del för att ta sej framåt. Skidorna fungerade ändå bra jämfört med andra, jag gled t o m hårdare nerför än många och fästet fungerade. Jag hade vallat mina skidor helt själv, så det får man ju vara nöjd med. Jag lyckades också följa min taktik att starta lugnt och inte byta spår utan följa med en klunga som håller passlig fart. Men framme vid första kontrollen i Smågan fick man sedan se sanningen i vitögat. Femton minuter långsammare än ifjol!

Visst kände jag att föret inte var det bästa, men ändå blev jag väldigt besviken på mej själv redan där. Hade jag skidat för sakta? Borde jag ändå ha skidat om några klungor för att ta mej framåt lite snabbare? Humöret var inte på topp när jag skidade vidare mot Mångsbodarna, men fortsatt ändå med min taktik att hålla lugn takt. Jag hittade också en bra rygg att skida efter på den här sträckan, och vi skidade båda aningen snabbare än de flesta. Jag började dock redan här känna av att armarna blev trötta. När jag dessutom inte orkade parstaka, utan var tvungen att skida parstakning med frånskjut så började mina ljumskar bli sjuka. Jag är ju inte van att skida så i o m att jag nästan till 100% har tränat på endast parstakning. Framme i Mångsbodarna hade jag redan tappat en halv timme till fjolårstiden. Då insåg jag det dystra fakta, att i år blir det ingen rekordtid, och det kommer att vara tungt att ta sej till mål.

Efter Mångsbodarna var planen att skida hårdare i de relativt långa partierna av nerförsbackar. Det gjorde jag också, och det kändes helt okej ännu här. Nämnas bör också att mitt energi-intag lyckades bra i år. Att sätta i sej energibars istället för gel gjorde att jag aldrig hade en känsla av att energin tog slut, tvärtom hade jag ibland nästan en mätthetskänsla. När jag sedan kom fram till den delen av banan där det börjar gå uppåt igen mot Risberg fick jag konstatera samma som jag gjort nästan alla år tidigare. Kroppen börjar ta slut efter 30 kilometer. Allt dethär gjorde att jag nog endast hade en massa negativa tankar i huvudet, och därför har jag efteråt också funderat mycket på om jag ändå hade orkat ta mej i mål, men att jag psykat mej själv med negativa tankar och fått mej själv att avbryta.

Framme i Risberg hade jag igen tappat en hel del jämfört med fjolåret, och var riktigt trött. Sträckan mellan Risberg och Evertsberg blev sedan en plåga. Från att dittills ännu kunnat skida i samma takt eller något snabbare än de andra i platt terräng, märkte jag att jag började tappa mark rejält även där. Jag försökte skida med parstakning med frånskjut, men det skidade folk förbi mej till höger och vänster diagonalandes. Krafterna tynade helt bort, samtidigt som jag märkte att jag fick sjukt i luftrören och började få behov av att hosta. Hostan var dessutom lite rosslig, så fick Vasaloppet 2016 i minnet, då jag efter loppet låg i hög feber i en vecka och ännu två veckor efter loppet var sjuk. Allt dethär fick mej att mer och mer tänka på att bryta vid Evertsberg. Jag tog till en sista nödlösning och öppnade en energigel med koffein allt för tidigt i loppet för att se om det gav någon effekt. Jag blev aningen piggare av den, men krafterna i musklerna kom inte tillbaka. Bollade ändå med tanken att fortsätta från Evertsberg mot Oxberg, då en stor del av sträckan skulle gå nerför, men då sträckan stationerna emellan var så lång så tog jag till slut beslutet att hoppa av i Evertsberg.

Efteråt försöker jag intala mej själv att det var ett klokt beslut. Jag hostade en del efter loppet och dagen efter, men jag har inte blivit sjuk. Om jag hade blivit det ifall jag skidat ända till målet vet jag ju inte, men jag vet hur det gick 2016 så det känns bra att jag inte tog den risken. Jag var också totalt slut i musklerna i Evertsberg, mycket tröttare än jag varit tidigare år. Så jag tror inte jag hade orkat ända fram hur envis jag ändå hade varit. När jag sedan efteråt hörde att många andra brutit loppet, och att det verkligen hade varit ett tungt före, t o m för eliten, kändes mitt eget misslyckande kanske aningen bättre.

Sammanfattningsvis får jag konstatera, att min kondition inte helt enkelt räckte till för att skida i mål i såhär dåligt före. Jag behöver få bättre grundkondition, bättre fartuthållighet, träna mera längre länkar även om jag ökat på dem i år, och nu faktiskt helt på allvar ta in intervaller i mitt träningsprogram. De blev allt för sporadiska igen en gång denna säsong. Dessutom behöver jag nu på allvar gå ner i vikt. Jag lyckades sänka min vikt från 132,4 till 126,2 mellan augusti och februari, men ändå var det här mitt ”tyngsta” Vasalopp. Vad jag kommer ihåg har jag aldrig tidigare varit såhär tung när jag skidat loppet. Det grämer mej att jag slarvade med maten under mitt veteran-EM-projekt i kula i somras, då jag samlade på mej en massa onödig vikt, och det grämer ännu mer att jag inte lyckats vara tillräckligt strikt med diet etc nu innan loppet heller. Jag borde definitivt ha lyckats ta bort mera vikt än jag gjorde. Men nästa vecka börjar en ny säsong, och då jävlar!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.