Igår kväll kom då äntligen seedningstabellerna också för Jämis del, och tyvärr klarade jag inte av att seeda mej mer än ett steg framåt, från tian till nian. Med två minuter och tjugonio sekunder snabbare tid hade jag kommit till åttonde ledet. Såhär på papper harmar det ju nog att jag inte klarade det, men då jag vet hur totalt utpumpad jag var i Jämi, så vet jag nog inte var jag hade kunnat knipa den tid som behövdes.

Nu gäller det då att ha vassa armbågar i kön in till startfållan, så att man kommer längst fram i nionde ledet 🙂 Goda råd tas emot var det lönar sig starta, skall man vara längst till vänster, till höger eller i mitten? Nu lär ju inte den högra filen runt ladan längre finnas kvar, så flaskhalsen blir längre ner på åkern istället för i backen, så kanske det inte har så stor betydelse.

Nu börjar tankarna också vara på loppet nästan 24/7. Det är svårt att få jobbet gjort, man går bara och funderar på allt som man skall ha med sig, vilken glidvalla man skall börja sätta under skidorna osv osv. Precis som att vara ett litet barn igen som väntar på födelsedagen 🙂 Men en skön känsla, som man får ge utlopp för sedan på söndag morgon. Jag har under hela min tävlingskarriär känt denna känsla inför speciellt stora tävlingar, och det har varit min styrka, för jag har kunnat plocka ut allt positivt ur känslan. Hur man sedan skall ladda upp för en +9 timmars strapats mentalt vet jag inte, att stöta kula är mycket lättare att tagga till. Men som finska idrottare brukar säga, jag gör mitt bästa, och ser vart det räcker 😉

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.