Kommer man någonsin att njuta? Kommer det någonsin att vara bra väder? Kommer jag någonsin att bli en bättre skidåkare? Många frågor som snurrade i huvudet under årets upplaga av Vasaloppet, där vi igen en gång fick konstatera, att jo, det KAN bli ännu värre före än tidigare år.

Väderspekulationerna

Från att de första prognoserna dyker upp på nätet så sitter man och följer med vad det skall vara för väder på vasaloppsdagen. Och jag tror att det varenda år har funnits en risk för snöväder som hängt över just den där första söndagen i mars. Så även i år. Vädret dagarna före och efter ändrade från och till, men en sak hölls konstant kvar, och det var snöfallet under söndagen. Man hade svårt att tro att vädret skulle bli så dåligt då vi på lördagen åkte buss till Mora i solsken från en klar himmel, men när vi på söndagsmorgonen kom till starten i Sälen så var snöfallet ett faktum. Och det förvandlade hårda och fina spår till en massa lössnö och i princip inga spår alls. Och för att toppa fjolårets dåliga väder en aning, så hade vi nu dessutom en hård motvind.

Loppet

Formen var bra och loppet första tredjedel gick också bra, som vanligt. Jag startade i år från led sju, men det gav nog inte så hemskt mycket fördel jämfört med de tidigare årens starter i led nio. Samma trängsel i första backen och det tog 55 minuter upp för första backen till loppets högsta punkt, när det tidigare har tagit en timme. Från högsta punkten och vidare ända fram till stations två vid Mångsbodarna skidar man på myrar, dvs platt landskap och delvis väldigt öppet. Där blåste det en hård motvind vilket tillsammans med snöfallet inte direkt gjorde skidandet lätt. Men ändå lyckades jag med att komma till första stationen Smågan snabbare än min rekordtid, och ännu vid Mångsbodarna 22km från starten låg jag nästan i samma takt som min rekordtid. Detta skulle straffa sej senare.

Vad är det som gör att man skidar för hårt varenda gång? Man tycker ju att man vid det här laget nu, efter 5 genomförda lopp och 6 starter, borde ha lärt sej, att man faktiskt skall skida 90 kilometer. Problemet tycks ju vara att jag bara har en växel då jag skidar, och den är samma oberoende om jag skidar 10km, 40km eller 90km… Och för tillfället räcker min kondition till att hålla farten i just 40km, sedan tar all energi slut. Träningsmässigt har jag ändrat på min skidning ganska mycket i år, skidat en hel del intervaller förutom mina långa länkar. Men borde kanske i nästa år också träna på att skida riktigt sakta…Eller så är det bara så att jag är för dum för att lära mej 🙂

Nånstans mellan 30 och 40 km fick jag mina första krampkänningar i armarna. Krafterna började också här ta slut vilket gjorde att jag var tvungen att minska på farten. Men ganska snabbt fick jag min energi tillbaka och smart som jag var tryckte jag igen gasen i botten… (hur dum får man vara?) Till Evertsberg, där jag hoppade av loppet ifjol, kom jag i år drygt 20 minuter snabbare än ifjol, och 40 minuter efter min rekordtid. Jämför jag med andra skidåkare som försämrade sin tid med över en timme i år jmf med ifjol, så bevisar det här iaf att jag har gått framåt sen ifjol. Men det var nog en klen tröst när man ändå var förbannad på dålig tid och dåligt lopp vid målgången.

Ännu fram till kanske 60-65 kilometer gick skidningen någorlunda, även om jag var trött, men de sista 20-25 kilometrarna var nog sedan bara en kamp mot eget huvud. Kroppen var totalt slut, och medan man försökte slarva sej upp för alla backar hann man fundera både ett och annat. Det är ju ta mej f.n inte ens skidning man sysslar med, utan man hasar sej fram uppför och försöker göra nåt som kanske avlägset påminner om parstakning på rak mark. Och det här betalar man för…Vad tusan skall man hit för varje år? Nå precis just därför 🙂 Så genast det är möjligt så anmäler jag mej igen till nästa års lopp.

Fortsättningen

Träningen nu under våren kommer att gå i samma banor som ifjol, dvs 100% satsning på cykling och Vätternrundan. Tyvärr är vägarna inte ännu direkt i något bra cykelskick, men får väl börja försiktigt med MTBn och sitta på trainern i garaget. Målet är att ha ihop 3000 km innan Vätternrundan och i år kunna hänga med vår egen grupp från start till mål. Efter Vätternrundan tror jag att jag sedan skippar cyklingen ganska långt och övergår till rullskidning & löpning. Så att man kanske i nästa år är i så bra form, och så smart, att man kan njuta av ett Vasalopp…hahaha.

En annan målsättning är att fortsätta på mitt viktnedgångsprojekt. Jag fick ner vågen under 120kg innan Vasaloppet. All tankning före loppet samt veckan efter loppet då jag tillåtit mej själv att äta vad som helst och hur mycket som helst, har gjort att jag igen är lite över 120kg, men till sommaren och Vätternrundan vill jag vara nånstans kring 115kg och vid Vasaloppet 2020 skall jag vara 10kg lättare än jag var i år!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.