Träningarna rullar på, och det vackra och framförallt varma majvädret har gjort att man kommit ut på hyggligt många och långa länkar med cykeln. Ibland är man mera säker på sin form än ibland, och förra veckan är ett bra exempel på detta.

När jag cyklar i grupp brukar jag delta i en lokal förenings gemensamma länkar, även om jag inte själv hör till föreningen. Det är också med denna samma förening jag åker till Vätternrundan om två veckor. De har nu i åtminstone ett par år haft som kutym att på tisdagar köra en fartlänk, på onsdagar en lite längre och lugnare länk och på veckosluten de riktigt långa länkarna. Själv har jag deltagit främst i onsdagslänkarna, och tidigare år även på de långa veckoslutslänkarna. I år har jag valt att köra de riktigt långa ensam för mej själv för att kunna ställa hastigheten mera exakt enligt min puls.

För att få upp farten lite så vet jag att det precis som i skidningen också i cyklingen behövs intervallträning av något slag. Jag har inte tidigare vågat mej på att delta i klubbens fartlänkar för att jag troligtvis inte skulle hänga med. I år började de med ett nytt system, där de delar in fartlänkarna i två grupper, en som kör all in och en som kör lite lugnare. Förra tisdagen prövade jag med att cykla i den ”lugnare” gruppen, vilket nog för mej betydde all in i alla fall. Men jag överraskades av att jag hängde med såpass länge som jag gjorde i den fart de cyklade. Ett Strava-segment (cyklister vet vad jag menar) på 46km höll jag en medelhastighet på 37.1km/h. Jag hängde med gruppen ända tills det blev aningen mera backigt de sista 2-3 kilometrarna. Efteråt kändes det jättebra, man hade en känsla av att man är Stålmannen som kommer att klara Vättern som ingenting.

Dagen efter körde vi sedan en längre och ”lugnare” länk, som ändå blev drygt 90 kilometer med en medelhastighet på 30km/h. Den var jag kanske ännu mera nöjd med, för hade rejält sjuka ben efter fartlänken dagen innan. Men sedan kom söndagen. Då hade jag tänkt cykla en halv Vätternrunda, men rutten jag valde (otaktiskt nog) blev endast 134km lång. Dum som jag var tänkte jag ändå att jag när jag kommer hem orkar köra en 16km extra slinga för att få ihop 150km, men så blev det inte. Jag hade för det första väldigt ont i baken genast från start. (Måste se över inställningarna på min sadel!) Dessutom började krafterna tryta redan halvvägs, och de sista 50 kilometrarna var inte alls roliga. Då fick man den där känslan av att man är Skalman som sölar sej fram längs vägarna, och tanken på att orka cykla 300km på en och samma länk känns väldigt avlägsen.

Den här veckan var jag trött både på tisdagens och onsdagens körningar, så nu har det blivit två vilodagar, för att imorgon orka köra närmare 100km, helst över. Återstår att se hur det blir, men är jag trött ännu i morgon så får jag kanske lite fundera noggrannare på hur jag tränar nästa vecka. Planen är dock att cykla så mycket det bara går ännu nästa vecka och sedan sista veckan före Vättern inte cykla alls, eller möjligtvis en kort med några spurter för att spola kroppen innan kolhydrattankningen börjar några dagar före.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.