Uppladdningen inför loppet blev lite haltande, istället för full koncentration på tankning och skidvård så fick jag ta till alla knep som finns för att få en påkommande förkylning kuvad. Det blev allt från C-vitamin- till vitlöksöverdosering och på fredagen då vi skulle åka till Sverige, kändes det nästan bra. På båten sov jag dåligt, men i bussen upp till Mora på lördagen fick jag sovet ett par timmar och allt kändes någorlunda normalt. Loppet på söndagen började bra, och där jag blivit trött förut, kring 30-35km, kände jag mej hur fräsch som helst. Men sedan hände något, och de sista 40km var de överlägset tyngsta jag någonsin skidat. Tiden blev 9 h 56 min och placering 9970 (11031 totalt).

Loppet sträcka för sträcka

Sälen – Smågan. Tid: 1:38:41,  hastighet: 6,69km/h, placering: 10003

Jag fick en rätt bra startplats i mitten på av fältet på bredden sett, med endast 10-12 löpare framför mej. Av någon anledning var det inte just någon kö till startled nio, medan köerna till både åttan och tian var rätt så långa. Efter att jag fört skidorna till startfållan gick jag tillbaka till vår buss för att äta lite mer morgonmål, gå en sista gång på WC och sedan i god tid före kl 8:00 gå tillbaka till startfållan. Laddad stod jag sedan och väntade på starten, och funderade på hurdan trängsel det kommer att bli jämfört med Öppet spår tidigare år. Själva starten gick mycket smidigare än jag hade trott, och den knappa kilometern man skidar på startområdet innan man kommer till den första backen gick hur bra som helst. Men sedan kom flaskhalsen. Även om kön egentligen aldrig stod stilla, så gick det väldigt sakta framåt, och om vi kom den första kilometern på kanske 10 minuter, så hade det redan gått 45 minuter när vi kom till två kilometers skylten. Efter det löpte dock allt på någorlunda ok, även om man hela tiden hade en känsla av att det gick för sakta framåt.

Smågan – Mångsbodarna. Tid: 1:20:37, hastighet 9,67km/h, placering 10235

Jag hade inför loppet funderat på om jag skall bära med mej dricka eller inte detta år. Tidigare har jag alltid haft med mej ett drickabälte, och också behövt det. Denna gång valde jag dock att skida utan, och det fungerade riktigt bra. Jag hade endast ett simpelt bälte med mej där jag kunde ha mina energigelpåsar. I Smågan drack jag ett par glas sportdryck innan jag drog vidare. Men tankningen före loppet gjorde att jag också nästan genast efter stationen var tvungen att stanna och tömma ut lite. Någon kilometer före Mångsbodarna behövde jag också tömma min stomipåse, och dessa två pauser är nog största orsaken till att jag tappade ett par hundra placeringar på den här sträckan. Själva skidandet kändes bra, och mestadels låg jag i vänstra ”omkörningsfilen” för att försöka komma fram fortare än de köer som bildades, även om det var trångt.

Mångsbodarna – Risberg, Tid: 1:06:02, hastighet 9,99km/h, placering 9877

De två första åren har jag redan vid Mångsbodarna, eller senast en bit efter, kännt mej trött. Nu kände jag mej riktigt fräsch här, och försökte staka på när det gick lätt nerför en ganska lång stund efter stationen. Skidningen löpte på riktigt bra i princip ända fram till Risberg, men om jag kommer ihåg rätt, så fick jag mina första små kramper i armarna precis innan Risberg. De kom som en blixt från klar himmel, för har nog aldrig haft problem med kramper i armarna, och då har jag parstakat en hel del denna vinter och ansträngt armarna ordentligt. Väl framme i Risberg försökte jag dricka så mycket buljong som möjligt. Märkte också när jag tog en Vasaloppsbulle, att jag hade behov av energi, så det blev några bullar med blåbärssoppa också. Resan mot Evertsberg och drygt halva sträckan kunde fortsätta.

Risberg – Evertsberg. Tid: 1:25:05, hastighet 8,46km/h, placering 9777

Nästan genast efter Risberg krampade armarna igen, och värre den här gången. Det var kramper som skulle komma tillbaka från och till under resten av loppet. I något skede under den här sträckan började jag också märka att energin tar slut. Förstod inte riktigt vad det berodde på först, för allt hade känts bra dittills. Kollade på klockan lite och konstaterade vid 45 skidade kilometer, att tiden 5:10 där betyder att jag borde kunna komma en bra bit under 10 timmar, eftersom köandet i starten hade tagit så pass mycket tid, att sista halvan i lättare terräng inte på något vis kunde ta lika mycket tid. Men samtidigt var det problemen med krampande armar, och energin som försvann, som spökade. Jag började nu ta mina energigel i lite tätare takt, för att få mera energi, men det hjälpte inte. I Evertsberg var jag redan ganska trött.

Evertsberg – Oxberg. Tid: 1:29:18, hastighet 10,08km/h, placering 9637

Nerförsbackarna efter Evertsberg har de båda första åren varit en del av loppet som räddat en hel del, men nu tog bara energin så slut att det t o m var tungt att åka nerför. Då spåren dessutom har varit mer eller mindre obefintliga hela vägen, så gjorde det inte saken lättare. Har svårt att komma ihåg exakt i vilket skede vilka saker hände, men senast i Lundbäcksbackarna märkte jag att det inte längre går att skida uppför, jag var helt enkelt tvungen att gå. I något skede märkte jag också att jag fick sjukt i bröstet/luftrören/lungorna, och började hosta. Såhär efteråt så får jag konstatera att jag nog blev sjuk igen, antagligen fått feber också under loppet. Det skulle i såfall förklara de konstiga kramperna och att energin tog slut. Framme i Oxberg var jag rejält trött, och visste inte hur jag skulle klara mej i mål. De sista 30 kilometrarna har jag nog skidat i någon slags mental dimma, för kommer inte ihåg så mycket av de bitarna. Jag minns att det kändes skönt att dricka varmt vid stationerna, det lugnade lite ner min hosta som var på kommande.

Oxberg – Hökberg. Tid: 1:03:39, hastighet 8:48, placering 9674

På den här sträckan vände också placeringarna, från att hela tiden ha skidat upp mej, började jag nu tappa placeringar. Det kändes som att precis alla skidade fortare än mej, och speciellt uppför hade jag inget att hämta längre, gick endast att sakta gå. I en dimma skidade jag på fram till Hökberg, fasade för de sista stigningarna upp till stationen, vilka gick väldigt långsamt, för att sedan få skida det lättaste partiet av loppet från Hökberg via Eldris till Mora.

Hökberg – Eldris. Tid 1:01:21, hastighet 9,78, placering 9786

Trots känslan av att precis alla skidat om mej, och att jag skidar väldigt sakta, så tappade jag inte så hemst många placeringar ändå. Skidhastigheten var också klart hårdare än mitt rekordår på sträckan, vilket jag inte kan förstå, då det som sagt kändes som att man bara hasade sig framåt. Räddningen här var nog, att jag genast efter Hökberg kom in bakom en pistmaskin, och fick skida i nya spår, som snabbt blev blanka och hala, hela vägen till Eldris. I något skede skidade vi förbi en sponsors station där det delades ut energitabletter. Vet inte vad de innehöll, men på något vis kändes det som att jag fick lite extra energi av den. Men mina lungor och andning var nog i så dåligt skick här, att det efteråt är svårt att förstå hur jag kunde ta mej fram överhuvudtaget.

Eldris – Målet. Tid 48:03, hastighet 10,61, placering 9970

Jag förstår inte alls hur min sista etapp kunde gå såpass fort. Den verkliga skidtiden är dessutom snabbare än den officiella, eftersom tiden går igång när man kommer in i stationen, och i Eldris drack jag ganska mycket, samt lättade på trycket lite. Enligt egen klocka har jag tillbringat över 6 minuter på stationen. På något vis stakade jag mej i mål och det var nog den mest känslosamma målgången jag gjort hittills. Den första var speciell, men detta lopp var så tungt så alla känslor bara rann över en när man väl kom i mål. Nöjd över att ha kommit under 10 timmar, men besviken på att jag ändå var så trött, och hade velat skida fortare.

Jag började dock förstå hur det låg till då jag tog bussen till duscharna och omklädningsrummen. Efter att ha suttit en stund i en varm buss, steg jag ut för att hämta väskan med ombyteskläder, för att sedan gå de sista 500 metrarna för att byta om. Det blev den absolut tyngsta sträckan under dagen. Redan innan jag kom fram till mina väskor höll jag på att tappa andan helt, blev rädd att jag skulle få någon typ av astma-anfall. Har aldrig upplevt det, även om jag har lindrig astma, men nu kändes det som att jag snart inte får luft längre. Som tur hade jag min öppnande medicin i min väska, så när jag hittar den, drog jag i mej min medicin och försökte lugna ner mej. Men vägen till omklädningsrummen blev tung och besvärlig.

Ännu efter att jag bytt om och tagit mej tillbaka till startområdet och ätit mat, kände jag mej väldigt dålig. Vi hade en dryg kilometer att gå till vår buss, och den sträckan fick jag ta i tre etapper för att över huvudtaget komma fram. Syret tog helt enkelt bara slut. Jag hade ingen febertermometer med mej på resan, men tippar jag hade ganska hög feber redan då. Natten mot måndag satt vi i buss ner mot Stockholm, sov 3 timmar på ett hotell för att sedan åka till båten och åka över till Åbo under måndagen. Väl hemma mätte jag ingen feber, utan gick direkt och sova. Följande dag steg dock febern till över 38 grader, och ännu i skrivande stund (lördag kväll) har jag stegring och hostar.

Har nog utsatt kroppen för en hel del påfrästning, men nu finns det ju tid att vila. Har redan meddelat gruppen jag reste med, att jag kommer med nästa år igen, så snart får man börja planera träningen fram till Vasaloppet 2017! Då skall jag vara frisk, och skida ut allt som finns i kroppen! Under 8 timmar skall det bli, det ger jag mej fan på!

One comment on “Vasaloppet 2016 – nytt rekord med nästan en timme, men…

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.