Vasaloppet 2017 – rekord med en knapp halvtimme

Näst intill perfekt före, förutom att den nya snön som kom dagen innan gjorde glidet lite segt på vissa ställen. Överlägset bästa spår jag skidat i under de fyra gånger jag varit med. Några minusgrader under hela dagen och ibland t o m sol från en halvklar himmel. Vad mer kan man begära av ett Vasalopp? Jo, ännu bättre tid förståss…:)

Man borde väl kunna vara nöjd om man gör rekord både i tid samt placering, speciellt efter att det under ett par månader på hösten började se ut som att hela loppet var i fara. Med totalt över 3 månader av missade träningar av 12 så får man nog också vara nöjd. Men jag vill ju så mycket mer. Och det märktes ju också i spåret, då jag inledde loppet allt för hårt. Ifjol tog det exakt en timme att ta sej från starten upp till högsta punkten 3km senare. I år fick jag en bättre start från samma led (9) och var dryga 3 minuter snabbare. Därifrån och ända till 30km har jag sedan skidat i över 12km/h fart, vilket med facit på hand var alltför hårt för mej. Skulle jag ha hållit farten kring 11,5 hade jag troligtvis orkat mycket längre. Nu blev de sista 60 kilometrarna en kamp mot trötthet och mycket negativa tankar.

På bilden ser man tydligt hur jag skidat väldigt mycket hårdare speciellt andra och tredje etappen jämfört med ifjol. Hastigheterna är dock lite missvisande, eftersom där alltid är inberäknat den tid du står på stationen och dricker/äter. Hastigheten jag nämnde ovan (över 12km/h) är den effektiva skidfart jag hade enligt pulsklockan. Efter Risberg är hastigheten ungefär densamma som ifjol, jag t o m skidade långsammare på två etapper, vilket berättar om hur trött jag var i år. Ifjol blev jag ju sjuk under loppet och främst hasade mej fram sista 40km, nu var jag ”bara” trött, men såpass trött att det gick långsammare vissa ställen.

Vad lär vi oss då av detta? Kanske att man behöver rutin för att kunna skida ett bra Vasalopp. Nu överskattade jag min form lite, skidade på hårt (även om det inte kändes hårt) när jag borde ha bromsat lite och sparat på krafterna. Jag var så ivrig i början, att på myrarna där folk klagade på dåligt glid och motvind, har jag nästan inte ens märkt av det. Jag har bara skidat på, mest i spåret längst till vänster (där de snabbaste skall skida) och kört förbi så många jag kunnat.

Energi-intaget ett problem

Faktum är nog också att uthålligheten för såhär långa lopp inte ännu heller riktigt finns där. Jag klarar lättare av sträckor på 30-50km men när det blir längre så tryter orken. Ett problem är också energi-intaget. Jag lyckades i år tanka med sådan föda, att jag inte behövde tömma min stomi en enda gång, men även om jag tankade energigel längs vägen så var jag rejält hungrig halvvägs. Det samma märker jag när jag cyklat länkar som går över 4 timmar. Jag behöver energi i form av ordentlig mat efter en så lång körning, energigel eller bars räcker inte till. Hur jag skall lösa detta vet jag inte. Antingen måste jag bli såpass mycket snabbare att jag hinner i mål innan jag blir hungrig 😉 , eller så måste jag på något sätt kunna träna min kropp i att ”vänja” sej med väldigt långa länkar. Goda råd emottages.

Nu är det återhämtning som gäller, och sedan kör jag igång mitt 5 månader långa kulstötningsprojekt, som jag kommer att blogga om på finska här under våren och sommaren. Två dagar kunde jag hålla mej ifrån träningar, på onsdagen blev det redan ett pass innebandy. Förvånansvärt lätt gick det att spela, kände mej egentligen ganska fräsch. Enda som lite störde var sjuka lår och ljumskar.

2 Comment

  1. Anders Lindroos says: Svara

    Tjena!
    Såg på svenska.yle.fi artikel om träningsläger i södern. Alltid kul att kunna minnas lite ”gamla goa tider”. Klicka vidare från artikeln och får syn på ditt Vasalopp.
    Jäkligt roligt att läsa. Är liksom att efter nu redan elva år så jobbar jag halva året som längdskidcoach på ett Vasaloppscenter i Sverige. Och visst har det blivit ett antal Vasalopp. Är som en drog att träna inför loppet!

    Förutom att gratulera till en bra prestation och framför allt en bra träningsform så ska jag försöka ge några tips eftersom du fråga 😉

    Tyvärr är det mängd och åter mängdträning som krävs. Kroppen måste bara lära sig den hårda vägen vad som krävs för att prestera i nittio km.. Långpass där det inte fylls på med snabb energi under själva passet är nyckel till att få till en effektiv energiutvinning. Tänk: det ända som räknas är att skidmusklerna har fått jobba så länge som det fanns energi i kroppen för dem att jobba på i den intensitet du vill att de ska jobba. När musklerna har slut på energi är långpasset färdigt och det är dags att vräka i sig massor av ny energi. Om energi fylls på under passet så kommer du att missa den så helt avgörande fettförbränningsprocessen. Att åka skidor 9 mil med kolhydratbränning som ända ritkigt bra tränad metod funkar inte.
    ”träna låg – tävla hög” är Vasaåkarens ordspråk

    Det andra rådet är att verkligen satsa full ut på stakning. Inte för att jag tror att du kommer stacka enbart i nio mil utan för att det kostar mindre energi att staka.
    Stegvis minska diagonalåkningen är viktigt för att orka längre! kan låta konstigt men det är så sant.
    I år var första gången jag våga köra loppet på helt blanka skidor. Blev nytt rekord trots att flåset inte är nära på på samma nivå som för åtta till fyra år sedan. Har fått inse att jag stakar snabbare än vad jag diagonal uppför. Direkt när backen är över så är pulsen nästan genast lugn. Är så mycket mindre muskelmassa som behövt jobba än vid diagonalåkning. Att staka i fem timmar allt vad man orkar kräver mycket mindre energi än vad det var när jag även diagonala.

    summa summarum när hösten kommer bara att köra rullskidor. Staka även fast det går tungt och tids nog så kommer tekniken. Kolla vem som helst av herr elitåkarna på långloppen så får du modell hur stacka med mycket mage och minimalt triceps.

    Jädrar vad långt det blev. Hoppas kulprojektet går bra och att sedan blir ett nytt Vasalopp. Med förhoppningsvis ett riktigt snabbt före.

    Hälsningar från ett ännu riktigt vintrigt Vemdalen i Jämtlandsfjällen.
    // Anders Lindroos

    1. Conny Karlsson says: Svara

      Tack för tipsen! Låter egentligen rikgit vettigt när man tänker efter, och nog har jag läst det där själv också många gånger när man surfat runt och läst andra vasaloppsåkares bloggar etc. Speciellt det där med att äta under passen har jag nog syndat med. Men det kommer kanske från landsvägscyklingen där jag fick råd (men säkert mest med tanke på tävling) att äta lite men ofta. Typ en energibar i timmen delat på 4 bitar var 15 minut. Skall försöka att träna utan extra energi från hösten så får man se vad det ger.

      Långlänkar har jag i övrigt nog satsat på så mycket det går. Problemet är brist på tid egentligen, när man hinner på länk så får man ihop till kanske den där timmen eller en och en halv. Skulle vilja få ihop mera 2h+ länkar och lyckades nog öka mängden ifjol, men inte tillräckligt. Återstår att se hur det går i höst.

      Parstakning har jag nog faktiskt satsat på en hel del och själv märkt av samma som du skriver, dvs att man återhämtar sej snabbare från en backe man stakat jmf med diagonalat. Pulsen hålls också lägre. Problemet är som jag upplever det, att jag har jäkligt långt kvar ännu till att orka staka ens alla små backar i Vasaloppet, så är tvungen att diagonala på många ställen. Och det igen resulterar i en jäkla mjölksyra och trötthet. Så tänker åtminstone i höst satsa också på stavgång/-löpning för att vänja benen med arbete också. Behöver bli en hel del lättare också innan jag rent teoretiskt ens kan ta mej upp för branta backar parstakande. Nu går det inte ens, stavarna håller ej, fast jag har ganska styv modell också 🙂

Kommentera