När jag var liten och just hade börjat skolan, fanns det väl ingenting som hette innebandy. Åtminstone hade inte jag sett något sådant någonstans. Första gången jag kom i kontakt med grenen var säkert i högstadiet, där vi spelade med klubbor vars skaft var mjuka som spagetti. När jag på typ åttan eller nian fick möjligheten att spela i en bolagsserie blev jag ju ivrig, och då hade också klubborna ändrat lite. Skaften var styva som ishockeyklubbor medan klubbladet ännu var ovalt som en bandyklubba.
Åren gick och kulstötningen tog över, men jag spelade ändå rätt så många år med i denna bolagsserie. Bra på sporten var jag väl aldrig, men det är väl heller inte så konstigt då man tränade en gång i veckan 🙂 När bolagsserien tog slut och jag började studera på annan ort kom jag i kontakt med Ekenäs IF:s lag, som då, i slutet på 90-talet spelade i division 3 om jag minns rätt. Tränade med dem sporadiskt för att lite hålla kontakten till sporten, och hade en liten dröm om att någon gång få spela på serienivå. Hörde definitivt inte till de bästa på planen då heller, men konstaterade att jag åtminstone hänger med i svängarna på den nivån. (som för övrigt säkert var sämre då, än vad division 5 idag är)
Efter min kulkarriär fick jag sedan möjlighet att för samma Ekenäs IF delta i seriespel i division 6. Laget hade problem med spelare som flyttat bort eller bytt lag, så de värvade typ alla som kunde hålla i en klubba. Det blev en och en halv säsong i sexan, sedan steg vi till femman. Där har vi då hållit hus i två säsonger och den tredje skulle börja nu, med målsättning att stiga till fyran. Men alla ivriga spelare som ännu på våren var villiga att satsa på en fortsättning lyser nu med sin frånvaro. Många har bytt lag och vi står inför det faktum, att om vi inte inom en vecka får ihop till tillräckligt med spelare, så kastar vi in handduken och ger upp serieplatsen. Det ser med andra ord inte ljust ut. Men kan DU hålla i en klubba och orkar springa sporadiskt i en timmes tid, så är det bara att ta kontakt 🙂