Näst intill perfekt före, förutom att den nya snön som kom dagen innan gjorde glidet lite segt på vissa ställen. Överlägset bästa spår jag skidat i under de fyra gånger jag varit med. Några minusgrader under hela dagen och ibland t o m sol från en halvklar himmel. Vad mer kan man begära av ett Vasalopp? Jo, ännu bättre tid förståss…:)
Man borde väl kunna vara nöjd om man gör rekord både i tid samt placering, speciellt efter att det under ett par månader på hösten började se ut som att hela loppet var i fara. Med totalt över 3 månader av missade träningar av 12 så får man nog också vara nöjd. Men jag vill ju så mycket mer. Och det märktes ju också i spåret, då jag inledde loppet allt för hårt. Ifjol tog det exakt en timme att ta sej från starten upp till högsta punkten 3km senare. I år fick jag en bättre start från samma led (9) och var dryga 3 minuter snabbare. Därifrån och ända till 30km har jag sedan skidat i över 12km/h fart, vilket med facit på hand var alltför hårt för mej. Skulle jag ha hållit farten kring 11,5 hade jag troligtvis orkat mycket längre. Nu blev de sista 60 kilometrarna en kamp mot trötthet och mycket negativa tankar.
På bilden ser man tydligt hur jag skidat väldigt mycket hårdare speciellt andra och tredje etappen jämfört med ifjol. Hastigheterna är dock lite missvisande, eftersom där alltid är inberäknat den tid du står på stationen och dricker/äter. Hastigheten jag nämnde ovan (över 12km/h) är den effektiva skidfart jag hade enligt pulsklockan. Efter Risberg är hastigheten ungefär densamma som ifjol, jag t o m skidade långsammare på två etapper, vilket berättar om hur trött jag var i år. Ifjol blev jag ju sjuk under loppet och främst hasade mej fram sista 40km, nu var jag ”bara” trött, men såpass trött att det gick långsammare vissa ställen.
Vad lär vi oss då av detta? Kanske att man behöver rutin för att kunna skida ett bra Vasalopp. Nu överskattade jag min form lite, skidade på hårt (även om det inte kändes hårt) när jag borde ha bromsat lite och sparat på krafterna. Jag var så ivrig i början, att på myrarna där folk klagade på dåligt glid och motvind, har jag nästan inte ens märkt av det. Jag har bara skidat på, mest i spåret längst till vänster (där de snabbaste skall skida) och kört förbi så många jag kunnat.
Energi-intaget ett problem
Faktum är nog också att uthålligheten för såhär långa lopp inte ännu heller riktigt finns där. Jag klarar lättare av sträckor på 30-50km men när det blir längre så tryter orken. Ett problem är också energi-intaget. Jag lyckades i år tanka med sådan föda, att jag inte behövde tömma min stomi en enda gång, men även om jag tankade energigel längs vägen så var jag rejält hungrig halvvägs. Det samma märker jag när jag cyklat länkar som går över 4 timmar. Jag behöver energi i form av ordentlig mat efter en så lång körning, energigel eller bars räcker inte till. Hur jag skall lösa detta vet jag inte. Antingen måste jag bli såpass mycket snabbare att jag hinner i mål innan jag blir hungrig 😉 , eller så måste jag på något sätt kunna träna min kropp i att ”vänja” sej med väldigt långa länkar. Goda råd emottages.
Nu är det återhämtning som gäller, och sedan kör jag igång mitt 5 månader långa kulstötningsprojekt, som jag kommer att blogga om på finska här under våren och sommaren. Två dagar kunde jag hålla mej ifrån träningar, på onsdagen blev det redan ett pass innebandy. Förvånansvärt lätt gick det att spela, kände mej egentligen ganska fräsch. Enda som lite störde var sjuka lår och ljumskar.