Kanske lite dramatisk rubrik, men dramatiska rubriker är ju ”mode” nuförtiden 🙂 Jag tänkte inte klaga, utan bara berätta om hur loppet kändes denna gång. Det var nu alltså andra gången jag skidade öppet spår, och förväntningarna har varit höga ända sedan hösten då träningarna började. Fjolårets tid var 10:42 och nu hade jag hoppats på att kunna förbättra tiden, gärna till under 10h. Därför känns tiden 11:24 som en besvikelse. Träningen tycker jag har gått bra, även om jag har haft lite små motgångar nu och då. De två största egentligen en seg 4 veckos flunssa när träningen skulle börja på hösten, och sista veckorna missade jag ca 100km skidåkning p g a en febersläng samt en magsjuka. Vädret under själva loppet var såpass dåligt, att vi konstaterade att ett träningspass i dessa förhållanden skulle vi alla ha skippat. Nu var det dock bara att snällt ställa sej i spåret.
Innan loppet
Redan långt före loppet började vi snegla på väderleksprognoserna, för att se hur vädret ser ut på vasaloppsarenan. När långtidsprognoserna sträckte sej ända fram till 1 mars, var det med en besvikelse man såg hurdant väder det förutspåddes. Snöfall under precis hela loppet. I något skede under sista veckan ändrade prognoserna till solsken och minusgrader, vilket gjorde att man fick en bra feelis, för att sedan följande dag igen se prognoser om ymnigt snöfall. Denna prognos höll sedan i sig ända till loppet.
Problemet med vallningen
Glidvallningen gjorde jag hemma innan vi reste iväg till Sverige. Jag satte på ett parafin för 0 – -6. Glidet var inte heller problemet. Fästvallningen däremot skulle bli problem, eftersom det skulle snöa. Jag är definitivt ingen expert på vallning, men så mycket har jag förstått att fästvalla i snöfall och temperaturer runt 0 grader inte är det lättaste ens för proffs. Jag förlitade mej igen på vasaloppets egna experters rekommendationer, men det fungerade nog inte alls. Jag tror själv problemet var att snön som föll aldrig var kall, utan det var blid snö som föll, vilket gjorde att spåren snabbt packades till hårda och isiga. Där höll inte burkvallan ovanpå klistret alls. I uppförsbackarna där folk saxade, fanns en massa lös våtsnö, som i sin tur fastnade i skidorna ganska snabbt. Vid första stigningen efter starten, egentligen de första 3-4 kilometrarna, stod det säkert lika många människor bredvid spåret desperat skrapande på sina skidor, för att få snön och isen att lossna, som det fanns folk som skidade. Vissa kom gående emot en med skidor och stavar i händerna, undrar om vissa av dem avbröt redan där. Själv försökte jag att inte gå med skidorna, för det packade mera snö under bottnen. Jag försökte hela tiden glida fram på skidan, även om det blev gångfart i kön som bildades i backen, så att snön hela tiden skulle skrapas bort. Väl uppe på backen var jag ändå tvungen att skrapa av bottnen av skidorna mot den andra skidan för att få bort det värsta, så att jag kunde börja skida uppe på det flacka partiet. Vid det här skedet hade jag redan väldigt dåligt fäste, hur dumt det än låter, då det fastnar snö under skidan.
Myrarna
Efter den första backen kommer man upp på myrarna där det sedan är lätt parstakning i princip ända fram till andra stationen 22km från start. Ifjol var det ett lätt parti som var roligt att skida. I år var det en mardröm. Förutom snöfallet var det också väldigt hård blåst. Snett motvind i princip hela vägen. Spåren hade yrt fast, vilket gjorde att färre spår än ifjol var skidbara. Dessa spår igen var så totalt sönderskidade, att man inte kunde kalla dem spår överhuvudtaget. På vissa ställen var det som att skida på en trottoar mitt på vintern, bara en knölig packad gata, med några vaga märken av spår här och där. Efter 10 km hade jag redan väldigt ont i fötterna, antagligen på grund av att man var tvungen att spänna sej hela tiden då det inte fanns spår. I något skede kom spårpatrullen emot och drog upp ett spår på vardera sida om ”gatan”, men det hjälpte inte så mycket då de blev sönderskidade i princip genast.
Folk valde ändå att skida i dessa nya spår, vilket gjorde att följde man med i kön i dessa två spår som var aningen bättre än ”gatan” gick det sakta framåt. Försökte man skida i egen takt, hamnade man ut på ”gatan” där det krävdes alltför mycket kraft för att ta sig förbi folk, så jag valde för det mesta att bara följa kön. Jag hade hoppats på att jag inte hade tappat alltför mycket tid till första stationen jämfört med ifjol, men när vi kom fram och jag såg att jag redan tappat 8 minuter, så insåg jag, att det kommer att ta länge idag. Vid andra stationen (Mångsbodarna) hade jag igen tappat 9 minuter, alltså totalt 17 minuter, och skidandet hit var fortsättningsvis inga spår och trångt i spåren. Innan stationen hade jag också redan hunnit bli hungrig, vilket jag aldrig upplevde ifjol. Jag började tvivla på om min tankning hade varit tillräcklig, men efteråt tror jag nu att det helt enkelt berodde på att de dåliga spåren tog så mycket kraft och energi att det var orsaken. Jag åt en hel del i Mångsbodarna och tänkte sedan njuta av nerförsåkningen från stationen. Det blev något helt annat än en njutning, då det började med att man fick köa för att åka ner i första backen. Folk bromsar och plogar vilket gjorde att det såg ut som en slätpackad pulkabacke man skulle åka ner för. De närmaste kilometrarnas nerförsbackar såg alla ut på samma sätt, inga spår att stå och vila i fartställning i, utan man kände sig istället som bambi på hal is, slalomåkandes mellan människor som var väldigt rädda för att åka hårt nerför backarna. Vissa t o m tog av sig skidorna och gick…
Energin tog slut
I fjol tappade jag energin i dessa nerförsbackar, nu kom jag en bit längre fram innan samma hände. Denna gång kändes det dock värre. Det började med illamående vilket från och till kom tillbaka under nästan hela resterande loppet. Detta resulterade i att jag inte fick ner just någon mat på stationerna, även om jag tvingade i mej så mycket som möjligt. Någonstans mellan 30 och 40km mötte vi de första pistmaskinerna som drog nya spår. De drog två nya spår per maskin, och vi mötte två stycken med ganska kort intervall, så med 4 nya spår nu, jämfört med två tidigare, höll de nya spåren lite bättre, vilket underlättade framfarten en hel del. Jag hade dock väldigt negativa tankar just före halva loppet, och försökte bota mitt illamående på många sätt. Hittade till slut en någorlunda balans i skidhastigheten och energi-intaget, och andra halvan av loppet mådde jag bättre.
Istället började andra problem. Fästet hade jag tappat för länge sen. Prövade fylla på med burkvalla en gång, men det hjälpte i princip inte alls, och att köa till omvallning på stationerna var helt lönlöst, då köerna dit var jättelånga. Jag hade så bakhalt, att det inte ens gick att diagonala på rak mark, vilket jag t ex gjorde mycket ifjol, för att spara kraft. Nu blev det parstakning överallt, och där jag inte orkade staka fick jag hoppa ut bredvid spåret och gå. Det var för bakhalt t o m att gå i spåret, så var tvungen att gå i lös snö bredvid. T o m saxning i branta backar var svårt då man t o m då hade bakhalt. Till all lycka har jag tränat mycket parstakning, ifjol hade jag aldrig tagit mig igenom innan repet hade dragits, i dessa förhållanden.
Jag märkte också jämfört med andra åkare, att jag åkte förbi de flesta så länge det var rakt, eller gick svagt uppför. Jag parstakade hårdare än vad andra diagonalade uppför. Men genast det blev för tungt för att parstaka, blev jag efter igen. Nästsista sträckan mellan Hökberg och Eldris skidade jag i år t ex exakt lika hårt som ifjol. Glidet var sämre i år, så jag tror att jag på partier där jag i år orkade parstaka, var snabbare än ifjol, men tappade tid där jag i år var tvungen att gå, där jag kunde diagonala mej upp ifjol. Det andra jag förlorade på i år var det jag skrev i rubriken, de första 30 kilometrarna utan spår i stormig motvind. Där tappade jag för mycket energi och det tog för länge att ta igen mig från det. Jag fick också problem med krampande benmuskler. Trodde under loppet att det också berodde på tankningen, och försökte hjälpa upp situationen med buljong, men efteråt konstaterade vi att det också berodde på de första 30 kilometrarnas skidande som bambi på hal is, dvs helspända benmuskler hela tiden.
Besviken men nöjd, eller nöjd men besviken
Hur jag än vänder och vrider på loppet så känns det som en besvikelse. Jag kommer inte ifrån att tiden var sämre än ifjol. Även om jag vet att det var usla förhållanden. Det positiva är dock det, att jag överraskade mej själv med hur bra jag orkade endast parstaka ända till slut. Det känns också i kroppen nu efteråt, med största delen träningsvärk i överkroppen, jämfört med benvärk ifjol. Och föret var ju ännu sämre än ifjol, eller som någon sade i duschen efteråt, följande steg mot det sämre är att skida på bar mark, så kanske man ändå borde vara nöjd. Över 1700 personer bröt loppet denna gång, vilket också säger en del om förhållandena. Men, tävlingsmänniska som man är, kan inte en sämre tid kännas bättre…:)
Men jag försöker igen, nästa år i det riktiga Vasaloppet! Skidbloggen tar en paus här, men en ny blogg med nytt tema öppnar säkert snart 😉