Under veckoslutet 3 – 4.8 avgjordes damernas kulstötning i de finska mästerskapen, Kalevaspelen, i Villmanstrand. Kvalet gick på lördag och de tio bästa gick sedan vidare till finalen på söndagen. Jag hade två idrottare med i tävlingen, Sara Oraheimo och Jessica Meriheinä.
Mina egna förväntningar inför tävlingarna var att båda idrottarna skulle kunna prestera på egen nivå, och lyckas de med det så skulle det betyda att Jessica tar sej till final och Sara kämpar om placeringar kring de 10 bästa och med god tur tar sej till final. Kvalet blev ändå, som så många gånger för väldigt många, en nervös tillställning. Efter två omgångar hade Jessica inte ännu fått ett resultat då båda stötarna misslyckades totalt. Sara igen bättrade på för varje omgång, men med hennes skadebakgrund denna säsong, hade det krävts några stötar till för att få ut det bästa resultatet. Slutresultatet för Saras del blev godkända 12,58, men det räckte tyvärr inte till final. För final krävdes 13,03 vilket betydde att Sara borde ha gjort sitt tredje bästa resultat genom tiderna.
Under min korta tid som Jessicas tränare (sedan hösten 2018) har vi bara upplevt ett mästerskap tidigare. I inomhus-FM 2019 var förväntningarna höga, men i tävlingen fungerade ingenting. Nervositeten tog över och resultatet blev dåligt. Detta försökte jag som tränare bearbeta med att Jessica skulle tävla mycket nu på sommaren, och gärna också i så många tävlingar som möjligt mot den finska toppen. Ändå stod vi nu där med två övertramp, och en stöt kvar att ta sej till final. Det är svårt att veta vad man som tränare skall säga till idrottaren i det skedet, men jag försökte mitt bästa och Jessica lyckades i sista stöten ta sej till final.
Finalen en fullträff, överraskning mycket nära
Att ta sej till final brukar vara en lättnad, och i finalen brukar man kunna tävla mer avslappnat. Så har det åtminstone varit för mej själv. Jag kämpade själv många år med misslyckade kval i värdetävlingar och lärde mej till sist av mina misslyckanden. Jag hoppades att detta också nu gällde för Jessica, att ett lyckat kval skulle göra finalen lättare. Finalen började bra, med en stöt på 13,90. Det betydde i praktiken att en plats också bland åtta bästa var säkrad. De följande tre omgångarna stötte hon ungefär lika långt som i första, vilket bevisade att det fanns en längre stöt i kroppen. I den femte omgången kom sedan 14,51, vilket i den stunden lyfte henne till fjärde plats, endast 4cm ifrån brons. I sista omgången fanns ännu chansen att ta brons med en stöt på 14,55, men tyvärr lyckades det inte. Hon stötten 14,49 och blev till slut 33cm ifrån bronset. Men att göra sitt livs näst längsta stöt i en viktig final är en bra prestation, även om det inte blev medalj. Bättre kan man inte förvänta sej. Vi vet dock båda, att det ännu finns ett bättre resultat i kroppen, återstår bara att se om hon får utdelning ännu denna säsong, eller om allt kommer med ränta först nästa sommar.