bild happyride.se
Nå, så allvarligt var det väl inte, men tävlingsinriktad som man är så är det en sak som såhär efteråt stör mej en hel del. Men i det stora hela är jag väldigt nöjd med min första Vätternrunda och det blir garanterat fler! Här en relativt lång historia om loppet.
Resan till Sverige och Motala, där starten och målet i Vätternrundan är, startade på torsdag eftermiddag från Ekenäs. Vi åkte buss till Helsingfors varifrån vi tog båten till Stockholm. När man visste om sin starttid (2:54 på lördag morgon) så hade jag redan länge planerat att sova en så lång natt som möjligt på båten. Helsingforsbåten gjorde detta ännu lättare, i o m att båtresan är mycket längre än när man åker från Åbo. Jag låg nog i sängen i ca 12 timmar natten mellan torsdag och fredag, men det blev inte så mycket sovet, då det var otroligt hett i hytten och ”luftkonditioneringen” inte fungerade.
På fredag eftermiddag kom vi fram till Motala och inkvarteringen. Efter att vi packat upp och gjort iordning cyklarna, cyklade vi in till centrum för att kvitera ut nummerlappar och tidtagningschip. Sen var det dags att äta och försöka få något sovet innan den tidiga väckningen (01:00) på lördag morgon. Jag sov otroligt bra de 3-4 timmar jag låg i sängen och efter ett stadigt morgonmål kändes det helt ok att åka iväg till starten.
Min starttid var 2:54, men största delen av de jag cyklat med här hemma startade 2:52, så jag smet in i startfållan med dem, för att kunna köra i en grupp som vi kommit överens om på fredagen. Tanken var att gruppen skulle köra runt 11 timmar vilket borde passa mej bra. Starten gick bra och ganska snabbt hade de som tänkte åka fortare åkt sin egen väg, och vi hade skakat av oss de som tänkte åka långsammare. Vi hade bestämt i förväg att alla hjälper till med att dra i gruppen turvis, och om jag minns rätt så hade jag själv varit uppe och dragit 3 gånger under den första timmen vi kört.
Stomin störde
Till skillnad från Vasaloppet fungerade min mage tydligen snabbare när jag cyklar. Hemma på mina träningslänkar har jag ju cyklat med relativt lite energi-intag innan mina länkar och inte ätit något under länkarna. Detta för att lära kroppen att ta energi ur fettet istället. (har läst att man skall göra så, ingen aning om det är korrekt) Därför har behovet av att tömma stomipåsen varit minimal under länkar t o m upp till 6 timmar. Men nu, med massiv tankning av både mat och vätska inför, samt konstant tuggande på energibars under loppet började min påse kännas oroväckande full redan efter drygt en timmes cyklande eller drygt 40km. Då gruppens första planerade paus var inprickad till Fagerhult 133km från start, visste jag att jag måste tömma mycket tidigare. Det betydde att jag vid Ödeshög 47km från start körde in i depån för att gå på WC, och som följd åkte ju resten av gruppen vidare och jag fick fortsätta mitt cyklande ensam.
Att cykla ensam innebär att man cyklar mycket långsammare samtidigt som man ödslar en massa mer energi. Det tog en liten stund innan det körde förbi en grupp som jag kunde hänga på och få draghjälp så lite onödig tid och energi gick det åt där. När jag insåg att min egen grupp inte går att köra fast längre så bestämde jag mej också för att stanna både i Jönköping (104km från start) och Hjo (171km från start) för att äta varm mat, till skillnad från min ursprungliga plan att bara äta en gång. Samma hände ju förstås sedan vid varje depåstopp, jag tappade den grupp jag hade cyklat med, och fick varje gång fortsätta ensam, vissa gånger längre, andra gånger kortare stunder.
Stomipåsen tömde jag totalt tre gånger under loppet, samtliga i arrangörernas bajamajor. Det innebar varje gång köande så tappade garanterat 20-30 minuter bara pga det. Som lärdom till nästa gång, kommer jag att tömma påsen lika som i Vasaloppet, snabbt stopp på någon busshållplats, in i skogen och snabb tömning och iväg igen. Gruppen jag körde med i början tog ju också WC-pauser på andra ställen än officiella depåer, så på det viset borde jag kunna hålla mej till samma grupp hela loppet, speciellt om vi dessutom kommer överens om det från början.
Både rolig och tråkig cykling
Resan ner till Jönköping var nog precis så som man läst och hört av andra innan loppet, lätt och mest nerför. Några branta upp- och nerförsbackar kom det på slutet. Efter Jönköping blev terängen lite mer backig om jag minns rätt, men sedan planade det ut igen ganska ordentligt. Vid stunder där jag cyklade ensam kändes det väldigt tråkigt att cykla på långa raka fält, lite som att köra bil på riksväg 8 i Finland. Men sedan när jag hittade en passlig grupp och vi körde stundvis väldigt hårt i mina mått mätt så hann man inte se sej omkring så hemskt mycket och det var väldigt rolig cykling.
Innan loppet hade jag gjort en egen tidtabell med inplanerade pauser som skulle leda till en sluttid på exakt 12 timmar. Denna tidtabell hade jag satt på cykeln så att jag hela tiden kunde kontrollera hur jag låg till. I något skede var jag efter den tidtabellen men lyckades äta snabbare än beräknat och kom igen före tidtabellen. När jag hittade en bra grupp var jag ibland t o m en halvtimme före tidtabellen, men när jag igen blev ensam blev marginalen igen skrämmande snabbt mindre.
Ett på förhand inplanerat stopp skippade jag också för att spara in på tiden. Istället för att köa till saltgurkor och dricka bestämde jag mej för att göra ett kort eget stopp i något skede och dricka min koffeinshot jag hade med mej . Typiskt då att precis efter att jag kört förbi kontrollen kommer jag till en bro som går över Göta Kanal, och 200m innan jag når bron, börjar rödljusen blinka och bommarna faller ner…det var dags för en tidtabellsenlig öppning av bron för att släppa förbi väntande båtar 🙂
In till det sista depåstoppet i Medevi, 23km innan mål, fanns en lång och i det skedet av loppet väldigt tung uppförsbacke. Jag hade inte planerat in ett stopp där på förhand, men stannade i alla fall för att få i mej lite energi, samt klä av mej min långärmade underskjorta då det först nu kändes som att det blev för varmt att ha den på. Jag räknade ut att jag skall köra runt 22-23km i timmen för att hinna i mål på 12 timmar, vilket jag räknade med att klara även om jag fick cykla helt ensam och tappar alla krafter. Det blev två bullar med honung och en massa saft och så iväg mot målet.
Av en slump kom jag bakom några cyklister genast efter depån i Medevi, som verkade hålla passlig fart. Vi körde förbi en massa cyklister och det samt att man visste att målet var nära gjorde att jag fick en massa ny energi. Gruppen tröttnade antagligen lite när vi hade kanske 5km kvar av loppet och då körde jag upp i ledning och tänkte att de andra får följa mej, men ingen hängde på, så tydligen hade jag såpass mycket mera energi kvar än de andra att jag fick köra helt ensam. Jag körde sedan ensam förbi många fler cyklister och rullade in i mål på tiden 11:44.
Väldigt nöjd med min aktiva cykeltid
Jag cyklade i totalt 10h och 34 minuter, vilket betyder att till mina depåstopp gick det åt 1h och 10 minuter. Min medelhastighet på sjäva cykeldelen blir då 28,1km/h vilket är en hastighet som jag är väldigt nöjd med. För inte så länge sen var en sådan hastighet cyklad i grupp t o m för hårt för mej. Det som grämer mej är att jag var tvungen att stå stilla såpass länge, men det går att åtgärda genom att tömma påsen på lite smartare sätt, och förhoppningsvis vara i såpass mycket bättre skick nästa gång, att jag inte heller behöver stanna och äta två gånger. Nu skall jag slicka såren, som otroligt nog inte är så många, och sedan börja fundera på framtiden och mina egentliga mål för denna säsong, dvs Vasaloppet.
Blir det någon Vätternrunda i nästa år? Viljan finns definitivt där, men för tillfället är det ekonomin som sätter stopp för loppet. Men ett år är en lång tid, så jag har tid fram till hösten att hitta någon lösning på det problemet.