Tredje året i rad som det snöar innan/under loppet. Vad kan man säga, maximal otur. Kan det bli ett fjärde år med lika dåligt väder? Troligtvis, men chansen att det inte blir det är väl större ändå, så därför har jag anmält mej även till nästa års lopp 🙂
Det som i år fungerade bra i loppet var min fartfördelning. Jag försökte inleda med så lätt fart som möjligt. Följde ganska noga med pulsklockan och varje gång pulsen skenade iväg lite så lättade jag lite på tempot. Som alltid, så får man en känsla av att man skidar för sakta då man kommer fast en kö. Men oftast är det ändå så att köns fart är den rätta och man ödslar en massa onödiga krafter till att skida förbi. Jag lyckades hålla mej ifrån detta i år och första gången jag egentligen började känna mej riktigt trött var nånstans mellan Evertsberg och Oxberg. Fick ändå tillbaka energin med hjälp av energigel och det där klassiska kämpandet där man nästan bokstavligen bara hasar sej framåt började först i något skede före Hökberg.
Min tid i år var den sämsta jag skidat någonsin, öppet spår inräknat. Ändå blev placeringen den bästa någonsin. Lite tudelade känslor har jag över detta för det känns aldrig bra att skida långsamt. Men jämfört med alla andra så har jag ändå skidat bättre vilket man borde vara nöjd över. Men nu är det nog ändå dags att på riktigt få till stånd en ändring i träningen.
Största problemet i år var en underligt seg flunssa i november-december. Den bröt aldrig riktigt ut, men hindrade mej ändå från att träna ordentligt en lång tid. Sedan när jag igen började träna kändes det som att formen hade rasat totalt. I något skede trodde jag att i o m att jag börjat göra ganska mycket mera intervallträning redan tidigt i oktober, att min formtopp kommit för tidigt, och i o m flunssan så tappade jag allt. Detta gjorde att jag nästan med våld försökte göra lugna länkar för att försöka bygga en ny grund. Det kanske största misstaget var att jag, när vi äntligen fick tillverkat lite snö i Ekenäs, med våld började skida på snö. Jag borde ha fortsatt, eller åtminstone mera ha skidat med rullskidor för att få ihop kilometrar med parstakning. Där vi skidade på snö blev det för det mesta diagonalskidåkning uppför och sedan åkade man nerför tillbaka för att börja om igen. Speciellt då jag också tog in löpning i programmet så skulle det bra ha räckt till med det och mera rullskidåkning och bara några gånger på snö för att hitta känslan för underlaget inför loppet.
Vad som behöver ändras till nästa säsong är nog att någonstans hitta lite mera träningstimmar och framförallt mycket tidigare på hösten få in mycket fler långa, minst tretimmarslänkar. I och med att jag nu också börjar min träning för En Svensk Klassiker och framförallt Lidingöloppet i höst, så skall det bli intressant att se vad mycket löpning har för effekt på min skidåkning. Jag gillar inte löpning över huvudtaget, så skulle gärna skippa den biten, men om det visar sej att jag har nytta av det så får man väl tänka om i framtiden 🙂