Det blev en bronsmedalj i VM för veteraner, eller för vuxna, som det väl egentligen heter, fick jag lära mej för någon dag sedan. En placering helt enligt förhandsstatistiken, men jag hade ju nog velat lite mer, och är lite besviken på mej själv för att jag inte fick fram det där sista jävlar anamma som jag brukar kunna plocka fram.
Förberedelserna
Dagarna före tävlingen gick väl träningsmässigt, (eller vilomässigt, hade ju planerat in vila och vård av muskler) enligt planerna, men vardagsproblemen hopade sej då bilen strejkade och lämnade oss på vägen på väg hem från stugan på söndag. Så istället för att komma hem i tid och vara utvilad för de två sista arbetsdagarna före semestern, så kom vi hem sent, med en massa praktiska saker att fixa framför.
Istället för att resa med bil till Tammerfors, blev det nu en massa pusslas med olika saker och åka tåg istället. Min förberedande träning som jag hade tänkt göra innan jag hoppar i bilen ca 13-tiden på tisdag, fick jag istället göra kl 7 på morgonen före arbetsdagen började.
Tävlingen
Väl framme i Tammerfors löpte allt på som det skulle och jag kände mej utvilad och i form på tävlingsdagens morgon. Vår tävling skulle börja 12:05 så med alla procedurer innan tävlingen hade jag bestämt mej för att börja min uppvärmning 10:50. Klockan 11:20 skulle vi sedan samlas i ett sk Call Room, varifrån grenledaren för alla tävlanden till tävlingsplatsen. Men, pga en väldigt grov arrangörsmiss, så fick vi först i detta skede veta, att arrangörerna inte hade tillräckligt med funktionärer, så vi blev tvugna att vänta på att någon annan gren skulle bli klar, så att det funktionärsgruppen sedan kunde ta sig an vår tävling. Totalt blev det att sitta 40 minuter och vänta innan vi kom iväg till tävlingsplatsen.
Själva tävlingen igen ordnades av någon anledning utanför stadion, i en park ca 100 m på sidan om. Detta var en stor besvikelse, för även om det inte är så mycket publik på vetaranvärdetävlingar så hade det ändå känts mycket bättre att få stöta inne på stadion jämfört med i en park utan varken tält som skydd för solen, eller läktare för publik.
Arrangörerna hade sedan bråttom att ta igen tidtabellen som blivit försenad, så fick göra mina uppvärmningsstötar nästan helt kall, vilket resulterade i att jag ännu i tävlingsomgång 1 och 2 stötte med handbromsen på som uppvärmningsstötar innan jag kunde gasa på för fullt. Pausen hade också gjort att alla mina sjuka kroppsdelar som jag hade fått bra uppvärmda tidigare, hade hunnit styvna till igen och denna känsla försvann aldrig under hela tävlingen. Får konstatera att även i veteranvärdetävlingar gäller regeln att man skall vara 100% i fysisk form innan tävlingen för små problem blir mycket större problem i en värdetävling.
Jag fick upp resultatet 15,05 i femte omgången och kände nog hela tiden att det fanns mera att ge. I sista stöten försökte jag plocka fram det jag oftast lyckas med i sista omgångar, dvs få en extra adrenalinkick och klämma till med dagens bästa stöt. Men det lyckades inte alls nu. Silvret gick på 15,46 så det skulle iof ha krävts en förbättring på 42cm så det hade nog kanske varit omöjligt den här dagen även om jag fått in en perfekt träff.
Sammandrag
När jag ser tillbaka på säsongen så stannade utvecklingen egentligen i slutet av april då jag skadade min högra vad. Vet inte om jag hade nån liten försträckning där men då krampade den till ordentligt under en stötträning. Stötte ännu en träning i mitten av maj, för att konstatera att jag nog kan stöta, men efter det blev det endast tävlingar då jag varje gång jag tävlade hade känningar i vaden och var tvungen att skippa stötträningarna helt och hållet. Så istället för att kunna göra bra förberedande stötträningar så har jag fått vila istället och det märktes nog i tävlingarna. Jag hittade aldrig den säkerhet som behövs för att få ut allt som finns där.
Men, jag ger mej inte riktigt ännu 🙂 Den 20 augusti avgörs herrar kula på SFI-mästerskapen på Åland, så där hoppas jag att jag är hel, har kunnat göra en par stötträningar och får upp ett lite bättre resultat!