Brutet i samförstånd brukar det ju heta när stora pojkar och flickor lämnar sina lag, men i det här fallet har det ju inte ens funnits ett kontrakt 🙂
Det blev en halv säsong innebandy i division fyra med PIF-innebandy för mej, och totalt 6 matcher, varav hälften på bänken. Därav orsaken till att jag själv valde att hoppa av och låta de unga lokala förmågorna spela istället. Mest besviken är jag på mej själv, att jag inte lyckades spela mej en säker plats i laguppställningen. Till det finns det många orsaker, varav några kom fram redan i min tidigare blogg.
Allt grundar sej egentligen i det att jag lämnade uthållighetsträningen helt och hållet i fem månader för att satsa på veteran-EM i kula i somras. Det resulterade i att min kondition var sämre än normalt när innebandysäsongen kom igång, och min kroppsvikt var allt för hög. Det tog väldigt länge för mej att ens känna att jag är i dräglig innebandyform. Det där med lagets spelstil och mina svårigheter med den är en annan orsak. Från att i mina tidigare lag jag spelat med sakta men säkert byggt upp en spelstil där vi håller mera i bollen än vad motståndaren gör, var det en ordentlig kulturchock att komma till ett lag som endast kontrar.
Den tredje orsaken är avståndet till träningarna. Jag valde att delta i en av lagets två träningar i veckan. Det betydde att varje måndag gick det åt 5 timmar av min tid till en träning på ca 1,5 timmar. När resten av laget tränade dubbelt så mycket plus ännu några sk höntsäturer tillsammans, så var jag hela tiden en outsider i laget, som inte hade någon realistisk chans att lära mej lagets och spelkamraternas spelstil och på det sättet ta mej in i laget. Det blev att välja mellan att börja köra till Pargas två gånger per vecka, eller konstatera att satsningen inte är värd den tid och pengar det krävs och sluta.
Jag valde det senare alternativet. Det känns surt då det på något plan känns som att jag gett upp, men realistiskt sett så är det nog ändå ett bra beslut. Nu hinner jag satsa på Vasaloppsträningen ordentligt och sparar in de kostnader i tid och pengar som resorna till Pargas har medfört. Var detta slutet på min innebandykarriär återstår att se, man skall ju aldrig säga aldrig 😉